Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar af Onkel Adam - Sympatileken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville säga henne — men tyckte sig deremot liksom
tvingad att säga till en »främmande» — till Edvin
Redin, han, som innehade det andra esset. Det var
verklig trolldom — den elaka Metta hade stält just
till vackert — och huru dum är man ej ibland?!
Redin var å sin sida, utan att ett ord blifvit
vexladt, säker om att få ja af Elise — äfven om
hela verlden för öfrigt skulle säga nej — så trofast
var den förstulna blicken hon kastat på honom —
en fråga, ett tvifvel — en smula ånger — allt i en
enda blick.
Nu måste jag tala, tänkte han vid sig sjelf, då
han med den glammande hopen, i det klara
månskenet återvände till staden.
Hela natten drömde han om Elise — en
oredig dröm, blandad med omöjliga försök att säga något
till föräldrarne; ty hvad han skulle säga flickan var
temligen gifvet.
Klart var att han icke kunde med sin kärlek
och sitt ungdomliga hopp våga sig in bland
Sigurds-sons uppstaplade sifferkolumner.
Det hade varit att låta en fjäril bo i ett stenröse.
Det var således klart att den goda mamma skulle
fa förtroendet och sedan på diplomatisk väg inleda
underhandlingarne med pappa: ty dertill behöfdes
underhandlingar, emedan herr Sigurdsson icke
tycktes ha sinne för hjertats angelägenheter, och allra
minst ett löjtnantshjertas låga.
Nornan. 1878. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
