Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenmannen af G. Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera efterlåten mot gumman sin, och som hon var
rädd för det der skrattet, hon också, sökte äfven hon
att styra sig så mycket hon kunde. På det sättet
jemkade de med hvarandra och samsades mer och mer, så
att hvad det led fick stenmannen ingenting att skratta
åt. När det så hade gått om en tid och presten kände
att han fått fred i huset, sporde han stenmannen,
om han ännu såg den der haltebolinken och hans
sällskap. Men han nekade alldeles härtill. »Visst
har den der lille en och annan gång tittat i
dörrspringan,» sade han, »men aldrig har han kunnat
komma öfver tröskeln, och för resten har jag ej sett
en skymt af honom på mycket, mycket länge. Nu
ser jag endast Guds englar omkring eder, och som
jag sålunda gjort en enda god gerning i mitt lif, får
jag nu ro och väntar bara på er sista välsignelse.»
Att presten blef glad häröfver kan man väl förstå.
Han läste den vackraste bön han kunde öfver
stenmannen, och när han slutat sin läsning föll denne
ihop till mull. Presten lade mullen i en kista och
gaf honom en hederlig begrafning, och så ändades
sagan om stenmannen.
G. Djurklou.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
