Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några dagar hin sidan Sundet af Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så ledsamt att jungfrun fått vänta så länge»,
utropade vi medlidsamt.
»Ah, det gör sgu ikke noget,» svarade hon
gladt; »jeg har moret mig godt ved
Strikke-strömpen.»
Vi antogo det, ehuru vi i den halfskumma
trappuppgången sett framskymta ett par manliga ben, om
hvilka vi sedan fingo veta att de tillhörde hennes
fästman.
Följande morgon sken solen vackert in genom
persiennerna och kysste oss vakna. Vi stego upp,
klädde oss och öppnade fönstren. På gatorna var
ännu tomt, men sopåkarens stora trä-skärra, den han
svängde med ifver och lyckades aflocka ett ohyggligt
skramlande läte, nedlockade en mängd qvinliga
skepnader, hvilka tömde sina korgar och pytsar i
den stora vagnen, som långsamt fortsatte sin färd,
stannande utanför hvar tredje eller fjerde port för att
mottaga nya bidrag. Straxt derefter kommo
landt-liga kärror, lastade med grönsaker, och
fiskarmada-mer med fylda korgar. Alla passerade de långsamt
gatan framåt, utropande med hög, oftast vacker och
melodisk stämma sina varor. Synnerligast roade oss
en högrest landtman, som ropade sitt »grön ärt,
grön ärt, grön ärt 1» med väldig stämma och med
en melodi som påminte om katolska presternas
Dominus vobiscum, när de messa det som bäst. Midt
för våra fönster stannade en Amagerqvinna med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
