Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödens Förgård af Carlo Broschi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon kände och visste, att hennes sista stund
nu var kommen, men ville så gerna ännu en gång
se sin lilla älskling här i lifvet och gifva henne
några goda råd och förmaningar. Huru gerna skulle
hon ej velat taga henne med sig till den ljusa,
här-. liga boning, dit hon nu drog; ty hvem skulle väl,
när hon var borta, hjelpa och beskydda den lilla?
Frampå natten dog mormor och Karin satt
med stirrande, tårlösa ögon och betraktade de kära
dragen, som ännu i döden voro så milda; ja,
mormor tycktes henne mycket yngre än förr, det låg
liksom en klarhet öfver henne, inte kunde hon då
vara död. Döden var ju den kalla, mörka grafven,
som Karin några gånger sett. Inte kunde de vilja
lägga hennes egen kära mormor der ibland alla dessa
maskar och kryp, som voro så fula, så otäcka ; åhnej,
mormor sof bara och skulle nog snart vakna igen.
Hon kunde ej hafva hjerta att lemna Karin ensam
här i verlden; hvem skulle då hjelpa henne? Far och
mor voro döda för länge sedan, dem mindes hon
knappast, — mormor hade varit hennes allt. Hur
mycket hon älskade henne, den kära, gamla vännen,
och nu skulle hon aldrig mera tala till henne —:
hu, så kall hon var, hon var nog ändå död — död!
Full af fasa skyndade hon sig ut i natten för
att bedja någon af grannarne komma till hjelp.
Benen ville knappast bära henne och gång på
I gång sjönk hon ned i den djupa snön.
Nornan, 1880. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
