Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödens Förgård af Carlo Broschi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snäll emot mig? Jag ber dig så mycket, så mycket,
hjelp mig att jag får träffa mormor, min kära, snälla
mormor!
Den gamle böjde sig ned, smekte henne ömt
och sade med allvarlig, kärleksfull stämma: Barn,
jag är döden, de frommas efterlängtade vän, de
obot-färdigas fasa; herskare öfver allt skapadt på jorden,
lyder jag under den allsmäktige Guden, endast hans
befallningar måste jag utföra och ännu har jag ej
någon makt öfver dig.
Men om jag under mina vandringar på jorden
träffar några fattiga och öfvergifna med rena,
skuldfria hjertan, då eger jag makt att för dem öppna
dödens förgård, och finna de der nåd inför
englar-nes domstol, så få de genom dödens port inkomma
i himmelen.
— Ack! ropade Karin med ögonen strålande af
glädje, till himmelen komma ju alla goda menniskor;
mormor var så god, då måste hon ju vara der, tag
mig med dit! Beder jag rätt innerligt, så säga mig nog
englarne, huru äfven jag skall kunna komma dit in.
Den gamle tog henne i sin famn, tryckte en
kyss på hennes panna och förde henne långt, långt
bort, längre än ögat kan nå och tanken fatta, der
låg dödens förgård. .
Karin hade alltid tänkt sig döden såsom den
kalla, mörka grafven, men huru annorlunda var
det ej!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
