Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herr Sten och Liten Birgitta af E. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden gick, en stilla, åt sorgen, saknaden och
fromma- öfningar egnad tid för både mor och dotter,
men för fadern enligt pligt och vana delad åt
mångahanda vigtiga omsorger.
Birgitta lefde nästan som en klostermö der hemma
i slottets salar. Hon hade aldrig varit utom borgen
sedan den dag, då hon af höstens sista blommor band
åt sin hjertans kär en krans, som jemte faderns
gyllene svärd lades på locket af hans kista. Nu
var det vår, nu längtade hon åter ut i det fria, men
endast för att hemta blommor att dermed kransa
hans graf.
Föräldrarne hade unnat henne att ostörd gråta
ut sitt hjertas ve, sin lefnads första bittra sorg. Men
nu syntes dem på tiden att rosor åter blomstrade
upp på hennes bleka kinder.
»Sjung, liten Birgitta», sade fru Ingeborg till
henne. »Alla foglar under himmelen sjunga ju nu
på nytt efter den långa vintersorgen. Bör då icke
sångfogeln i ett menniskobröst också låta sina toner
klinga till skaparens lof?»
Och Birgitta sjöng, emedan hennes moder
önskade det; men det blef ej annat än sorgesång.
För-gäfves inbjöd den goda modern stadens unga tärnor
att genom sitt sällskap muntra Birgitta; sällan kunde
ens den gladaste bland dem aflocka väninnan ett
leende. #
#
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
