Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvad månstrålen förnam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gån på, gån på!» log marken i sin rika skrud
af grönska, »I kunnen dock icke rubba grunden till
mina jordlager, som genom årtusenden skänkt denna
planet dess förnämsta fägring: den yppigaste växtlighet,
de härligaste frukter. Ingen vågar rubba mig!»
»Jo, det gör jag!» dundrade en stämma från
djupet, och en vulkanisk eld bröt fram, slungade
jordmassor på jordmassor och slickade med sina
fruktansvärda eldtungor alla föremål, de kunde nå.
»Ja, rasen I!» — mumlade vattenmassan från
en öfversvämmande flod — »mitt välde är dock
oändligt mera vidsträckt!» Och den började en
väldig kamp med de hväsande eldtungorna, brusade
fram med oemotståndlig makt, rifvande med sig,
såsom lätta flarn, sekelgamla träd, väldiga jordstycken
och stora stenblock. Vidare och alltjemt vidare
forsade den hän, tills den delade sig i talrika strömmar,
som alltjemt ökade sin ilande fart. Men hafvet, det
mäktiga, öppnade sin famn emot dem och ropade:
»nu måsten I blifva mina fångar!» och det häfde
sin stolta barm.
»Se så, lugn, lugn!» uppmanade den gigantiska
klippan, »vid min fot måste edra vågor lägga sig!»
»Tror du det?» blef svaret, och i samma stund
störtade den sedan århundraden undergräfda klippan
i djupet.
Hafvet sjöd och skummade, steg öfver sina
bräddar, rullade ohejdadt in åt landet, begrof allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
