Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockljuden af Ester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
udde. Alla ila de åt samma håll, alla lyda de
klockljudens manande »kom, kom!» men ingen skär
sönder tempelbilden; och händer det att en åra stänker
silfver och perlor i kanten, och darrar bilden dervid,
står han likväl vid nästa klockljud åter hel och klar,
och qvinnorna luta pannan mot den på handklädet
lagda psalmboken, och männen i de hvita
skjort-ärmarne och med rockarne liggande öfver knäna
blotta sina hufvuden och låta båten sakta glida
mot land.
Det var en tid, en längst försvunnen, då ännu
ingen kyrka fanns på denna strand, då af menskligt
öra intet klockljud förnams i nejden, då det blott
var naturen som gjorde morgon- och aftonbön, när
de små blåklockorna ringde samman på stranden.
Under den långa, heta sommardagen var der
då så tyst, så tyst. Det var endast vinden som
någon gång flägtade svalka bland björkarna, och
vågen som plaskade så sakta mot stranden, under
det att då och då skällan från en betande ko
pinglade i skogen.
Det var så söfvande allt det der. Det var också
siestans stund, då alla små foglar hvilade efter
morgonens konsert och alla små elfvor drömde om
aftonens bal. Men när vallgossens lur sände de sista
långdragna, sorgsna afskedstonerna genom skogen,
när den första stjernan blygt drog dagens rosenslöja
från sitt bleka anlete, när månen började slå sin bro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
