Den, som beständigt under fromma miner,
Hur vredgadt öde blixten drabba lät,
Enformigt trampar i sin saknads fjät,
Det är den största narr, som sol beskiner.

Att se sin lycka sjunka i ruiner,
Det gör ett menskligt hjerta nog förtret;
Ve den, som ej sin boja slita vet,
Som utaf lust ej grips, när stormen hviner.

Se, skön är floden 1 skönast när med fröjd
Den störtar trotsigt ifrån klippans höjd;
Den slås till skum, men dock sin bana bryter.

Igenom dalen slingrar den sig se’n;
Så klar som förr den mellan blomster flyter,
Blott mera hastigt emot hafvet hän.