Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnskallror. Jag ger mig inte, förrän jag får en verklig kedja,
jernkedja med tjocka tunga länkar.»
»Du skulle inte orka bära den.»
»Jag, ett vilddjur i stycket, en vilde, en
natur-menniska ?»
»Men du blir ju då en rigtig jernbärare.»
»Låt gå för jernbärare. Men känn på mina
muskler! Om jag också dignar af trötthet och
ansträngning, så blir det dock illusion, natur, effekt.»
Och han »gaf sig» inte, förrän han fick en
verklig ankarketting, mer lämplig att fästa en brigg vid
en kaj, än en fånge vid sin fängelsehåla.
Men atleten fröjdade sig åt sin seger öfver
slentrianen och bar den stora tyngden utan synbar
ansträngning.
Dock under representationen uppstod ett sådant
slammer mot teatergolfvet, att de spelandes röster
knappast kunde höras. Kettingen utdömdes;
»barnskallran» skulle återtagas; Dahlqvist förtviflade.
I egenskap af teaterns »litteratör» hade jag ett
ord med i laget vid pjesuppsättningarna, och jag
föreslog då, att kedjan skulle öfversys med svart kläde,
länk efter länk, hvarigenom ljudet dämpades, och
golfvet fick spela den roll af mark, som situationen
betingade.
Dahlqvist jublade.
Men då han, iklädd sin drägt af vilddjursskinn
och omvirad af den långa kedjan, kippande efter an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
