Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darra, medan jag af bidar tolfslaget från familj
eklockan, för att förbanna tiden, som icke vill stå still,
och minnet, som aldrig kan söfvas, m. fl. effektfulla
fraser. Nej, intet ljud, intet knarr från klockan, som
bebådar, att hon snart skulle få sin — »slagattack»,
skulle en ordlekare som du kanske kallat det, men nu
kan jag witza sjelf.
Jag börjar om igen mitt glansstycke och kastar
litet om orden, för att de inte skulle vara alldeles
lika med de förra: »Ja, snart slår midnattstipmiani
Min faders blodiga vålnad glömmer sig aldrig, om
också Sjelfva tiden skulle försofva sig.» Nej, intet
knyst från den fördömda klockan:
»Hvad jag kände vet ingen, och ingen det’vet,
I, som vänten, I veten det I.»
Hvad skulle jag göra? Jag hade ju i mina
djupsinniga ord om »tiden som försofver sig» gjort em
fin påminnelse åt vaktmästaren, att på något sätt
narra fram tolfslaget, men den hedersmannen förstod
naturligtvis inte min fina pik, utan bidade troget
bredvid ridån, för att i rätta stunden släppa ner den.
Då — ändtligen, ack, ändtligen hör jag surret
i uret, surret, som förebådar tolfslaget. Jag får nytt
mod och drager åstad med alla krafter för tredje
gången med mitt varierade: »I denna hemska
midnattstimme, hvad säger mig samvetets stämma, hvad
säger mig klockans ljud? Jo . . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
