Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillika hänvisa på styckets sens moral, hakade han
beständigt upp sig på ett adjektivum. I stället för att
yttra: »Vi skola inte kasta högfärdens tunga
synda-vigter blott i de förnämares vågskål, ty blefve hela
jorden ock en enda demokrati, skulle der dock
alltid finnas — aristokrater», fubblade hans tunga
beständigt med uttrycket »kalla» syndavigter i stället
for »tunga».
Då författaren i slutscenen, såsom smedsgesällen
Kolmodin, stod tätt bakom magister Wollmer, kunde
han omöjligen undgå att höra den ständiga
missäg-ningen, och gjorde derför logekamraten uppmärksam
derpå.
»Ack, hvad gör det, kära du? Publiken
reflekterar inte det ringaste öfver misstaget; jag har nu
en gång lärt mig ordalagen så, och ska’ jag ändra
mig, går det bestämdt åt fanders. Dessutom ä’
jern-vigter lika väl kalla som tunga, tänker jag.»
»Men här är inte fråga om jern eller bly, utan
det är en retorisk bild, som menas», replikerade
jag. »Kalla syndavigter förefalla som en dumhet.»
»Ja, det förefaller mig på samma sätt»,
svarade Dahlqvist skrattande, »men, Herre Gud, hvad
jag ostraffadt sagt många dumheter på scenen och
låtit dem listigt stå för författarens räkning.»
Han bemödade sig emellertid några gånger att
skaka från sig de »kalla» syndavigterna, men
trasslade då alltid in sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
