Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min logekamrat af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ynglingen tände ett pär ljus, räckte den sjuke
ett glas vatten och kastade sig halfdöd af förtviflan
ned vid fadrens säng, sedan han våldsamt ringt i
den klocksträng, som ledde till husfolkets bostad i
flygeln. Den döende hade blott ringt i klockan på.
nattduksbordet.
Fadren famlade efter sin guldklocka på väggenr
fick med. möda fatt i den, försökte ännu en gång
förgäfves att tala, tryckte uret i sonens hand,
upp-gaf en lätt suck — och allt var slut.»
Konstnären tystnade, efter utseendet djupt
gripen af sin egen berättelse, drack en väldig ölklunk
och fortsatte:
»Det var en grann och lysande bröllopskrokan,
som ramlade ett tu’tre; ett lyckans Babelstorn, som
störtade in för den stackars gossen.
Hans af en ögonsjukdom redan half blinda mor
grät sig af sorg ännu blindare. • Baronens slägtingar
slogo ner som korpar öfver boet. Hårdt när ansågs
guldklockan såsom stulen. Mor och son jagades ur
huset. Något testamente fans inte, och de båda
vännernas vittnesbörd om det tilltänkta giftermålet,
om hvilket de blott hört den ena -kontrahenten yttra
sig, ogillades under den process, som väcktes af
baronens trofasta studentkamrater och som krånglades;
bort på något sätt, som jag numera inte minnes.
Hvarken prosten eller grefven innehade någon
förmögenhet, men deremot stora familjer. Den unge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
