Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt vagabondlif, ur Jo. Jo:s memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lexan bekom honom ingenting, han bara
skrattade åt skämtet och rullade hop teckningarna, för att
gömma dem. Hans godmod var för genomgående,
för att hans glädtiga lynnes sol skulle förmörkas af
några strömoln, knappast af de åskmoln, som ofta
vid hans anblick hvilade på tragikern Almlöfs panna.
För öfrigt gingo våra sceniska framställningar, med
omsorg inöfvade, alldeles förträffligt, att döma af de
talrika bevisen på både publikens och kritikens välvilja.
En enda gång uppstod en af dessa konstpauser,
för att icke säga konstiga pauser, hvilka af publiken
iakttagas under miner af stilla förvåning, men hvilka
deremot bringa de spelande nära till förtviflan.
Almlöf med sin förtjusande fru spelade en liten
pro verb för två personer, kallad »Bj-udslöjan», och vår
vän Lundberg skötte sufflörstjensten. Ehuru stycket
var utomordentligt väl inöfvadt, herskade dock någon
oro hos de båda artisterna med anledning af de
otaliga små replikerna, i hvilkas framsägande de
visserligen excellerade, men hvilka fordrade ett spändt
aktgifvande på hvarandra, för att — som det heter
i teaterspråket — »komma slag på slag».
Bäst som spelet var som lifligast och publikens
intresse spändt till det yttersta, hördes ett rasslande
ljud i sufflörluckan. Pjesen ramlade ned på golfvet,
upplöste sig, slarfvigt inbunden, i flere blad, af hvilka
några fladdrade ned genom den öppna dörren till
teaterkällaren. Lundberg stupade ned i den mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
