Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från mitt vagabondlif, ur Jo. Jo:s memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afgrunden, för att söka hopsamla de vigtiga papperen,
medan fru Almlöf, som åsåg hela olyckan, bleknade
under sminket. Huru många eder hennes älskare
bet sönder mellan sina tänder öfver sufflörens
oförsvarliga slarf, torde icke vara så lätt att bestämma.
— Alltnog, »konstpausen» inträdde, och det blef
dödstystnad på scenen som i salongen. Fru Almlöf hade
tappat bort sin replik, och hennes medspelare, som
hade så många att minnas för egen räkning, kunde
omöjligen hjelpa sin charmanta fru.
Pausen fortgick, om man så kan kalla ett absolut
stillastående. Då stampade den förgrymmade
konstnären ett väldigt tag i det bräckliga teatergolfvet, för
att liksom visa publiken, att någonting var i olag hos
sufflören. Under dödstystnaden hördes nu tydligt
från underjorden ett mystiskt: »Dj—r anamma!
Kommer straxt, herr Almlöf!»
Publiken brast ut i ett gapskratt, och de sceniska
artisterna voro räddade, ty de vågade skratta Sjelfva.
»Nåå, har du ingenting att säga mig?» sporde
nu älskarinnan med den oskyldigaste min i verlden,
medan hon försåtligt vältrade hela skulden på sin
tillbedjare. Denne, som kände sig svårt
komprometterad, svarade artigt, men under synbar vrede:
»Neej, min nådiga, jag talar aldrig i otid.»
En ny skrattsalfva hos publiken tillkännagaf, att
man genomskådat situationen och upptäckt den
felaktiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
