Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Snödrifvan. Saga af »—ster.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem på kälke, hon försåg dem med snöbollar, bygde
de präktigaste snögubbar och tumlade om med dem
af hjertans lust. Hände det någon gång, att de små
fingrarna dervid började svida af köld, så var det
också hon, som straxt gned dem varma igen, ty
»man måste taga bot der man tagit sot», som
ordspråket säger.
Vintern gick och snödrifvan växte och blef större.
En dag fick hon se ett ungt par, som åkte på släde.
Bjellrorna klingade muntert och den lätta släden ilade
fram som buren af vinden; då började också
ungdomsmodet svälla inom snödrifvans barm och hon
fick lust att spela dem ett litet spratt. »De se så
förläget på hvarandra», sade snödrifvan; »jag skall
hjelpa samtalet i gång.» Så kröp hon under den ena
meden, och vips! lågo de unga tu i diket, der
snödrifvan tog emot dem i sina mjuka armar. Det
värsta var dock, att de ej endast föllo i snödrifvans,
utan också rätt i hvarandras armar, hvilket
förorsakade den allra största förvirringen. Men snödrifvans
lilla ’list tycktes hafva lyckats, ty då de åter kommo
upp, hade de så mycket att säga hvarandra, att Sjelfva
snödrifvan var för granlaga att lyssna.
• En gång kommo främlingar till vårt kalla land.
»Vi skola väl se till», sade de spefullt, »om det här
lilla ’bj örnlandet’ kan vara värdt att taga som god
pris, det möter ju i alla fall ingen svårighet.» Vid
dessa hånfulla ord svallade fosterlandskänslan högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
