Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konungens hemfärd af Edv. Evers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dotter, i fall hon gifter sig. Kanske finnes det någon
ung svensk, som haft ett kärt öga till henne. Men
säg henne, att hon ej mer befattar sig med politisk
korrespondens.
Konungen log och Stålhane kysste rörd hans
hand.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
’Hur ofta klarnar icke menskan upp i dödens
stund’, säger skalden, och det kunde tillämpas på den
snart döende konungen.
Till de herrar, som stodo omkring honom en
af de sista dagarne, yttrade han blott de två, men
betecknande orden: Norge! Norge!
Ändtligen var stunden inne, då den stora,
eldflammande stjernan på Nordens himmel slocknade.
Konungen tackade Gud, att han fick dö på nordisk
mark.
Den fred, som följde, förenade tvenne hjertan,
och många voro de välsignelser, som hugnade
Stålhane och hans kära husfru. Hade Hans Podebak
fått med egen hand jordfästa sin son, så fick han
med egen hand välsigna sin dotter, då hon stod brud.
Konung Karl Gustafs hemfärd var alltså krigets
slut. Men förde han då intet med sig? Vände
han hem från blodiga slagtningar, från krigets fasor
alldeles tomhändt? Nej — han förde med sig en
stor tanke — tanken på Norges rike. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
