Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lite' prat om dumhet, af Carl Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men innan jag blir frestad att, liksom kaptenen
och af liknande skäl, säga vi, är väl bäst att jag
öfvergår till ämnet:
Lite’ prat om dumhet.
»För att rätt kunna fatta ett snille måste man
vara snillrik sjelf», påstås det; men deraf följer ju
ej nödvändigtvis att man måste vara dum för att
kunna tala om dumhet. Inte behöfver man väl
emellertid varå snillrik för att våga sig på äfven det
senare ämnet, ty hvad blefve då öfver att tala om
för den, som icke kan göra anspråk på utmärkthet
hvarken i det ena eller andra fallet?
Dumhet — skulle jag vilja våga påstå — finnes
icke såsom någonting i och för sig, men väl såsom
ett negativt begrepp, likt köld, mörker och dylikt. För
att kunna börja tala om dumhet, måste man således
utgå från den motsatta ytterligheten, från det som
dumheten är en negation af, huru riskabelt det än
är att våga tala om snille.
De olika graderna af förstånd skulle man — för
så vidt man kan åtskilja dem — kunna kalla snille,
vett och dumhet, samt göra den skilnaden emellan
dem att snillet behöfver ej lära sig, vettet kan lära
sig, och dumheten kan icke lära sig. Det heter
visserligen, att ingen födes konstnär, men det snille, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
