Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lite' prat om dumhet, af Carl Smith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstnären måste ega, det är helt säkert den sanne
konstnären medfödt, om det än mycket förkofras
genom arbete. Barnet i vaggan, som småler åt ett
rent ackord, men grinar åt ett falskt, är födt med
snille för musik.
Fyraåringen, som i hufvudet multiplicerar
femsiffriga tal, är född med snille för aritmetik. Och så
vidare. Men det är högst få gifvet att vara snille i
mer än en gren af menskligt vetande och ofta är
det snillet i musik omöjligt att lära sig en lexa i
något annat ämne, eller visar sig snillet i poesi
såsom en klen politiker.
Medan inledningspåståendet ännu är i minne,
vore det emellertid allt för djerft, att längre
uppehålla mig vid snillet. Det stora flertalet menniskor
hafva väl icke snille i någon gren alls, men i stället,
som det kallas, »sundt förstånd» eller vett, d. v. s.
de kunna lära sig. Hvad snillet fått medfödt, kunna
de vettiga genom arbete, åtminstone till en viss grad,
förvärfva, och det säges ju att snillena hafva idéerna,
under det de goda hufvudena göra dessa fruktbara
liksom — om man får tro Rochefoucauld — snillet
ibland begår dumheter, som aldrig skulle kunna
hända en menniska med vanligt sundt omdöme.
Dumhet» återigen skulle ju vara oförmåga att
lära sig, men då är ingen lefvande varelse absolut
dum, ty något kan man alltid lära äfven den lägst
stående. Det finnes ju till och med en s. k. circus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
