Print (PDF) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken kallas svensk soldat. Där rodnade
bergsnäbban[1] och solvändorna[2] följde solen med sina
guldglänsande hufvud, medan styfmorsblomman bredde
mångfärgade1 mattor öfver bergens afsatser och de
olika nyponrosoma öppnade sina knoppar, som
skiftade från snöhvitt till hög karmin med alla
mellanliggande afskuggningar.
Öfver Östersjön hvälfde sig en himmel så hög
och blå, och på vågorna hoppade solstrålarne i
munter lek. Ute bland skären sjöngo foglarne, göken
gol och bofinken drillade i lundarne, skärpiplärkan
gladde med sitt qvitter äfven på de kalaste skär och
snäpporna höjde sina rop vid stranden, måsar och
hafsstrutar sväfvade på breda vingar öfver vattnet
och tärnorna förtäljde om sitt bo med »tre ägg» för
den, som ville tro dem.
Det var härligt ute bland skären. Vinden var
jemn och frisk, båtarne ilade hit och dit, liknande
stora vattenfoglar, och böljorna buro dem på sina
hufvuden, sakta qvädande sin entoniga, men likväl
ständigt vexlande sång, som så underbart tjusar och
lockar menniskosinnet
Ensam i ett rum, hvars båda fönster, vetta åt
hafvet, sitter en ännu ung qvinna med ögonen fästa
på vågorna. Det är ett kraftigt, men fagert ansigte,
ett sådant som skären erbjuda så ofta. En bred
låg panna, en nära nog rak näsa, två stålblå ögon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
