Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en fint men något hårdt tecknad mun och ett rikt
mörkt hår, hvarmed vinden tyckts hafva lekt och
som faller ned kring halsen, ehuru det till större
delen är uppfäst i en tung knut i nacken. Ja detta
ansigte är vänt, få torde kunna mäta sig därmed
här ute bland skären, men det synes ändock visnadt
och härjadt. Kinden bär inga rosor mer, blicken
glänser med en nästan hemsk torrhet, den skymmes
af inga tårar mer; munnen har stelnat i förtviflan,
den förvrides ej af snyftningar och ingen klagan
tränger sig öfver dessa fast slutna läppar, knappast
en suck smyger sig fram emellan dem. Men intet
klagorop kan vara mera rörande än denna stumma
sorg, inga tårefloder kunna tolka en djupare smärta
än detta stirrande öga, som fäster sig på hafvet, under
det att tanken åter och åter igen genomgår sagan
om hennes korta lycka.
Denna qvinna är ännu ung, blott 24 år, men
hon synes sig sjelf så gammal och lefnadstrött. Det
förekommer henne, som var det så länge sedan hon
var ung och plägade sucka af längtan och gråta af
oro, då Olof, hennes trolofvade, var borta och
seglade. De hade växt upp tillsammans, och redan,
medan hon var barn, tillhörde hon honom. Han
fäste henne under lek med en krans af skärens
blomster. Dessa hade visnat snart, men hon gömde
några af dem mellan bladen i sin psalmbok och
förstod icke, att det var ett förebud om lyckans korta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
