Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varaktighet. Blomster äro ju så förgängliga — hvad
betyder det, blott att de i sina hjertan gömde sin
otrohets blåa blomma? Och de gömde den genom
barndomstidens lekar. Hon var hans käresta i leken,
han samlade skärägg och musslor åt henne och hon
räckte honom sin hand i enkleken, och sedan kunde
ingen fånga bort den ene från den andra. — Den
ensamma qvinnan mindes det, där hon satt och
härflade på sina minnens trådar.
Det fans knappast ett träd på ön, som icke
hade sin saga att förtälja om Olof Och Elsa; det
fans knappast en stig, som hon ej gått med honom,
eller ett berg, hvarifrån hon icke sett ut öfver
hafvet efter honom eller med honom. Under
ungdomstiden, under långa år af skilsmessa och längtan,
medan han seglade omkring på hafven och hon
stannade qvar i hembygden, bevarade de dock alltid sin
trohets blåa blomma. Hon tänkte nu på den tiden
med sin oro, sin längtan och fruktan, men också med
sitt hopp och sina fröjder.
Hon reste sig upp och gick öfver golfvet. Den
svarta drägten satt vårdslöst kring hennes afmagrade
lemmar och förrådde, huru föga dess egarinna nu
mera tänkte på sina yttre företräden. Hon drog upp
en byrålåda. Där lågo hans skänker från fordom —
påfogelfjädrarne från hans första resa till Lübeck,
silkeshalsduken från Frankrike, korallhalsbandet från
Malta och de brokiga snäckorna från Vestindien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
