Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alt fans där jemte hans bref med bleknade
skriftecken och nötta veck, färdiga att falla sönder af ett
altför flitigt bruk. Och där låg äfven hennes
brudslöja och krans. Det var ej mer än två år sedan,
som hon log och rodnade under dem. Men denna
dag föreföll henne så aflägsen, som hade
århundraden gått hän öfver henne, sedan hon, smyckad som
brud, stod vid hans sida i den gamla kyrkan, där de
begge voro döpta och konfirmerade och där de så
ofta i trogen andakt bedt och sjungit tillsammans.
Det var då vid samma tid på året som nu,
men himlen syntes henne mera hög, solskenet mera
bländande, jorden mera grön och blomstersmyckad
och hafvet mera glittrande klart. Ja mera klart och
ljust hade det väl heller aldrig varit än den dag, då
hon följde honom om bord på hans slättoppade
skonert »Svalan». Där var allt då nyinredt och
fejadt för att mottaga skepparens unga hustru. Hon
stod vid hans sida på däcket, då ankaret lyftes, och
hon såg »Svalan» breda ut sina vingar till flygt öfver
hafvet och stranden med hem och vänner försvinna
utan saknad, utan oro. Hon var ju hos honom,
trygg i hans kärlek och viss om, att samma öde
skulle öfvergå dem båda.
Hon hade nu hunnit till den ljufvaste delen af
sin lefnads saga, hon täljde dagarne om bord en för
en och återkallade i minnet små drag ur deras lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
