Print (PDF) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olycksdigra dag, som hon aldrig skulle glömma.
Trotsande vädret rodde de öfver hafvet till en grannö,
för att gästa hennes syster. Elsa bar sin hafsgröna
klädning och Olofs blick sade henne, huru vän hon
tycktes honom. Hon var glad, där hon satt vid den
ena åran, medan Olof förde den andra. Det var en
mödosam färd öfver den vredgade sjön, och när de
sedan hand i hand gingo upp genom skogen till de
väntande fränderna, kände de sig glada att åter få
träda på fast mark.
Det var muntert i systerns hem. Man lekte
och skämtade, och ovädret glömdes. Där satt
gubben Lars, Elsas far, bredaxlad och väderbiten och
pratade med sina mågar, under det att han då och
då smuttade på sin grogg. Där svängde sig Elsas
bror jemte andra »guttar» i dansen med flickorna,
och där gick den unga husmodern omkring
småleende och blid, sörjande för gästernas trefnad,
bjudande och trugande af den rikliga välfägnaden, och
där satt Olof. Ingen man i verlden hade ett
manligare utseende tyckte Elsa, ehuru hennes bror var
lika högväxt och lika klädd som han. Huru lockade
sig icke det ljusbruna håret kring hans panna, och
huru mörkröda glänste icke läpparne emellan de mörka
mustacherna och det böljande skägget, som föll långt
ned på bröstet. Ofta flögo Elsas ögon till honom,
och då lekte ett nästan omärkligt leende kring hans
läppar. Led så dagen i fröjd och gamman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
