Print (PDF) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans panna svälde och han knep tillsammans
läpparne.
»Det tänker jag visst», — genmälte gubben
Lars, — »jag är ej haj af mig och kryper ej bak
om spiseln för en smula yrväder.»
Olof sprang upp och ropade på sin hustru.
»Vi skola fara hem, Elsa», — sade han. — »Din
far vill så hafva det», — tillade han såsom ett svar
på hennes bedjande ögonkast. De togo afsked och
begåfvo sig i väg.
Man hade kommit i tvenne båtar. Olof och
Elsa hade farit i den ena båten, men hennes far,
bror och ett par till i den andra. Elsa skyndade
till sin mans båt, oaktadt hon ganska väl hörde sin
far ropa åt henne att komma i den större båten,
ty den gamle hade fått i sitt hufvud att han ville
råda för resan.
»Elsa, du förderfvar dina kläder», — skrek han,
— »den där högtidsblåsan tål säkerligen inte salt
vatten, och vatten kommer det in i er båt, som är
så liten mot vår. Kom, Elsa!»
Hon dröjde ännu. — »Är du så våpig, så du
ej tror, att din bror Gustaf kan göra Olof större
gagn än du?» fortsatte gubben Lars oblidt.
Först då följde Elsa sin far, efter att hafva
hviskat till sin man: »Olof, du sätter ju icke upp segel?»
— och mottagit en handtryckning och hans svar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
