Print (PDF) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var lugn, barn!» — Och så skildes de åt för att
aldrig mera råkas.
Elsa mindes knappast denna ångestfulla färd.
De satte ut i storm och snöyra och förlorade snart
den andra båten ur sigte. Ett ögonblick föreföll
det Elsa, som hade hon sett ett segel skymta och
försvinna, och hon uppgaf ett ångestrop, men
tystades af fadern, som förklarade, att ingen fara vore å
färde. Och så vardt det tyst i båten, intet ord
vexlades, man lyssnade blott på stormens rytande och
vågornas slag mot klipporna, hvilket genljöd i natten.
Omsider stötte båten i land och Elsa ilade hem.
Månne han var där före henne ? Nej, han var där
icke. Han skulle aldrig komma mer.
Om morgonen fans den kantrade båtens segel,
senare flöt Olofs mössa i land, och Elsa egde nu
icke mer den lyckan att kunna tvifla om det öde,
som blifvit Olofs. Vid åsynen af seglet tog hon sig
för bröstet utan att säga ett ord, men då man förde
till henne mannens mössa, ropade hon med
hjertslitande stämma: »Hvarföre hindrade mig min far
att följa Olof i båten?» — Det var det enda ord af
sorg eller klagan, som någonsin kom öfver hennes
läppar. Men från denna dag bygde sorgen en
oöfverstigliga mur kring Elsa. Hon flyttade från sitt hem
och sålde sina möbler. Hon kunde ej mer se dessa
vitnen af hennes forna lycka. Men hon stannade
likväl qvar på ön, ty hon kunde å andra sidan icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
