Print (PDF) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slita sig från den plats, där han lefvat, från den näjd,
där han funnit sin våta graf.
Alla öns innebyggare rördes på det lifligaste
af denna olyckshändelse. De voro alla vänner eller
fränder till dem, som »blifvit borta», och man sökte
nu åtminstone återfinna deras kroppar för att
bereda dem en hvilostad i den moderliga jorden.
Dagar och nätter förgingo under fruktlösa draggningar,
men de döde funnos icke. Och så uppgaf man efter
hand alla efterspaningar såsom fruktlösa. Grannarne
skulle hafva känt sig tillfredsstälda, om de
åtminstone fått tala med Elsa om hennes sorg och visa
henne sitt deltagande, men hon bodde nu för sig
sjelf. Efter de första dagarnes ifriga sökande hade
hon föga närmat sig sina fränder och grannar och
äfven dragit sig från sin far. Hon satt för det mesta
på sitt rum sysslolös och stirrade ut åt hafvet —
detta haf, där hon njutit sin ljufvaste lycka, men
som också kräft det käraste hon egde. Hon gick
sällan ut, och de, som besökte henne, mottogos så
kallt, att snart ingen mer kom till henne, utan hon
fick lefva ensam, som hon önskade, med sin saknad
och sina minnen.
Och några hus ifrån henne satt gubben Lars
också ensam. Äfven han sörjde son och måg, som
»blifvit borta» under snöstormen. Äfven han led och
bar sin sorg inom sig, men på ett annat sätt. Han
sträfvade efter att vara sig lik, ifrig i sitt arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
