Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olof kommit till henne och sagt: »Jag ligger midt
för den södra änden på Måsskär. Draggen har gått
öfver mig många gånger, men får icke upp mig.»
Och så tänkte han på de långa spaningarna efter de
döde och att de aldrig skulle få hvila i vigd jord,
och han mumlade för sig sjelf: »De få aldrig lugn
— aldrig lugn.»
Så lefde dessa båda menniskor i hvarandras
granskap och hvarandra så nära i tankar och känslor,
men ändå så mycket skilda åt. Och dagar hade
långsamt glidit hän under sorg och vånda, och vintern
förrann och våren kom; men ingen vårsol smälter
sorgens is, som frusit fast kring ett menniskohjerta,
och inga milda vindar skingra de moln, som
förtviflan sänker öfver en menniskosjäl.
Också denna fagra försommardag sutto far och
dotter hvar för sig försjunkna i sina tankar och sågo
ut åt hafvet, öfver hvilket solstrålarne lekte och
måsarne sväfvade. De sågo seglen gå och komma
mellan öarna, liknöjde båda, ty de hade ingen att vänta,
ingenting att hoppas på. Liknöjde sågo de en båt
närma sig och fälla segel vid bryggan och män gå
upp åt ön. Hvad jorde detta dem? Det var med
liknöjdhet som de sågo männen gå förbi och in till
- en granne, stanna där en stund, men sedan komma
ut och slå sig ned på trappan, medan grannen styrde
sina steg till gubben Lars’ hus.
»Farbror Lars» —, sade grannen efter första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
