Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stålblå ögon, i hvilka han tyckte sig läsa en tyst
anklagelse, hvar gång de mötte hans.
»Här sitter du, Elsa», — sade han blidt, —
»och är så sorgefull.»
Ett bittert löje krökte sig öfver hennes läppar
och försvann, men hon svarade icke.
»Jag säger icke, att det kan vara annorlunda»,
— fortfor fadern, — »du har ju mist så mycket.»
»Alt har jag mist», — sade hon med ett så
tonlöst uttryck, att det lät, liksom hade hon talat
om någon annan än sig sjelf eller upprepat en
inlärd lexa. — »Alt! — Olof är borta — han lemnar
intet efter sig — icke ett barn att älska — icke en
graf en gång.»
Den gamle skulle hafva kunnat svara henne,
att äfven han förlorat en son, som var hans
stolthet och glädje, men han teg och liksom kröp till
sammans för hennes ord. Det föreföll honom
omöjligt att säga henne något om sin färd dit öster ut
och det fynd han gjort.
»Vill I sitta ner, far?» sporde hon slutligen.
»Tack!» svarade han och satte sig. Båda tego.
Orden vägrade att komma till hans tunga, huru ifrigt
än hans hjerta anropade dem. Slutligen steg han upp.
»Han har blifvit återfunnen», sade han sakta.
Hon förstod genast, hvem han menade.
»Hvar?» sporde hon. Han sade henne det
»Jag vill se honom», — återtog hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
