Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känsla af att alt var en dröm, ingenting annat än en
dröm. Han började nästan frukta för hennes förstånd.
Senare, då hon något lugnat sig och satt vid
hans sida på soffan, med sina armar om hans hals
och hufvudet stödt mot hans bröst, sporde han:
»Vill du ej veta, huru jag kommit ifrån denna
lifsfara och blifvit räddad, och hvarföre jag ej på
länge låtit höra af mig ?»
»Åh jo», — svarade hon, — »du kan säga det, när
du vill, men det är nog, att du lefver. Detta under
fyller mig med en sådan glädje, att det förtager
tanken på alt annat.»
»Också tanken på din bror Gustaf?» sade han
sorgset.
»Också den tanken», — svarade hon och kyste
honom häftigt. Han suckade.
»Men jag, Elsa, kan aldrig annat än tänka på
honom, ty för min skull gick han i döden. — Då
båten kantrade och vi båda föllo i vattnet, lyckades
vi likväl få tag i hvar sin åra och vi kafvade oss
fram till båten, på hvars köl vi kommo upp.
Sjöarne gingo öfver oss och det var bitande kallt. Vi
talade ej många ord med hvarandra, jag kände, huru
mina krafter aftogo — »Helsa Elsa!» sade jag, —
»om du kommer i land — jag vet, hon skall sörja
mig.» — »FattaK mod, Olof!» svarade Gustaf — »här
är fånglinan, den skall jag slå om dig och binda dig
fast vid kölen.» — Och han gjorde så. Vi hängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
