Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt första barnhertighetsverk af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
154
skulle vi ha: tolf klädningar, tolf par skor, tolf dockor,
tolf bullar m. m. m. m. När uppköpen i det när-
maste voro gjorda, upptäckte jag, att vi bara hade
tre kronor öfver till våra tolf stora dockor — dvergar
på två tum ville vi inte ens höra talas om, de gjorde
ingen effekt. Jag funderade på att klappa på Lejas
hjerta, men fruktade att det blifvit så mörbultadt af
bazarfruar, att det alldeles mistat känseln. Ett var
dock visst: dockor måste vi ha. Den menniskovän-
liga klämmen låg just der i att tänka på de smås and-
liga behof. Jag var nästan bragt till förtviflan, när
vår husjungfru upplyste, att hon kände en mamsell,
som sydde dockor, »stora präktiga dockor för tjugo-
fem öret stycket, som höll att slå i sten, om man så
ville». Hvem var förtjust om inte jag! Visst bodde
hon bra långt bort, ända på Bondegatan på Söder,
men något måste man väl göra för att vinna odöd-
lighet! Det var en härlig vinterdag. Himlen var
hög och blå, snön knarrade muntert under fötterna,
menniskorna sågo glada och belåtna ut — eller
också var det jag, som var glad och belåten. Det
är så svårt att skilja på orsak och verkan ibland.
Ändtligen, efter otaligt med förfrågande, stod jag
framför min bestämmelseort, ett lågt, svartbrunt trä-
hus med en liten trädgårdstäppa utanför och en jette-
hög skorsten, som såg ut som ett hus för sig. Jag
trefvade mig fram genom en mörk förstuga och upp-
täckte slutligen på en dörr en gulnad lapp, fastsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
