Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt första barnhertighetsverk af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
157
att skyndsamt klippa skelettet till en löjtnant. Mi-
litärståndet var nämligen det enda, som inte var
representeradt i hennes »samling».
Jag betraktade henne förstulet. Min lifliga fantasi
hade redan gjort upp att hon genomgått bittra lidan-
den och tunga strider, derom vitnade de djupa lini-
erna kring munnen, det gråsprängda håret och det
trötta, utslitna uttrycket. Ögonen voro mörka, milda
och vackra, rösten lät sträf och skroflig, som om den
varit oöfvad.
»Bor ni här alldeles ensam?» frågade jag slut-
ligen.
»Ja, jag och Jack.»
»Jack?»
»Han derborta.» Hon nickade mot buren, der
papegojan satt ruggig och butter, tydligen vid allt för
dåligt lynne för att öppna någon slags konversation.
Naturligtvis hade hon fått honom af en älskare, en
sjöman antagligen, som sedan svikit henne, men hvars
gåfva hon ändå bevarade som ett dyrbart minne.
»Har ni haft honom länge?» frågade jag för-
såtligt.
»Ah ja, allt sedan min far dog. Han hade fått
honom af en bror, som drunknade helt ung.»
Det var visserligen en missräkning, men jag be-
slöt att inte gifva tappt. Hela det stora, kalla rum-
met tycktes mig befolkadt af dystra minnen och in-
tressanta tilldragelser, som jag brann af begär att lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
