Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mitt första barnhertighetsverk af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
160
stande, fast det föreföll mig som om hon mer velat
trösta mig än sig.
»Blef ni aldrig smekt när ni var liten?» frågade
jag halft tvekande.
»Hvem skulle haft tid med sådant!»
»Aldrig kysst?»
Hon skakade på hufvudet och log till.
»Hur har ni kunnat lefva!» utropade jag ofri-
villigt, med tanke på all den kärleksfulla ömhet, som
för mig blifvit ett lifsbehof.
»Man blir van vid allt.» Hon yttrade detta
lugnt, utan hvarje skymt af bitterhet.
Jag var tystad åtminstone för en stund. Främ-
mande underliga tankar började att tumla om i min
hjerna. Jag försökte att fästa min uppmärksamhet
vid löjtnantens mustascher, som just nu växte ut från
ett ullgarnsnystan — men förgäfves.
»Har ni lefvat här länge?» började jag ånyo, nu
nästan rädd för mina egna frågor.
»I trettio år.»
»Trettio år!» För mig föreföll denna tidrymd
omätlig.
»Vi flyttade hit tio år innan min far dog. Han
var lappskräddare», fortsatte hon, som om hon tyckt
höfligheten fordra att hon skulle ge några närmare
upplysningar. »Han hade sin verkstad der» — hon
nickade mot skärmen —, »men han var som lam i
högra sidan det sista året, så han kunde just inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
