Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefonfröknar och brandsoldater. Tidsskildring af Claës Lundin. Med teckning af V. Andrén och silhuetter af E. Ljungh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Telegrafera är en god sak, till och med en
alldeles förträfflig, synnerligen ’på stora afstånd, men det
är dock icke annat än skrift, om ock snabb fjerrskrift,
och hvad skrift som helst är mellan samtida ett
ofullkomligt förbindelsemedel, i jemförelse med det
muntliga ordet.
»Om jag i detta ögonblick kunde få säga ett par
ord åt herr Pettersson i Kungsbacken och höra hvad
han har att svara på min framställning!» suckade herr
Andersson vid Götgatan, mer än en gång, då han satte
sig ned att skrifva ett lokalbref i någon angelägenhet
som fordrade snabbt afgörande.
Då uppträdde telefonen. Herr Andersson skref
in sig bland Bell-telefonens stockholmska abonnenter.
Herr Pettersson gjorde det samma. De skaffade sig
hvar sin telefonapparat, vefvade på, ropade »hallå!»
och kommo genast i språk med hvarandra. Nu ha herr
Andersson vid Götgatan och herr Pettersson i
Kungsbacken redan i några år haft dagliga samtal med
hvarandra och gjort upp hundratals affärer, utan att
någonsin se hvarandra och utan att utbyta annat skriftligt
än uppgörelserna vid hvaije års slut. Allt
mellan-varande går för öfrigt genom telefon, och det märkliga
är, att denna ökat affärernas antal i betydlig grad samt
att både herr Pettersson och herr Andersson förtjenat
icke så litet på den tillökningen.
Det är egentligen ett underverk, ett mycket stort
underverk. Men hvem tänker på det? Alldeles som
det skulle och borde så vara. När han som bodde i
Schaleri gränd icke fick lag i någon pålitlig budbärare
till Packartorget, så måste han sjelf, antingen han hade
tid eller ej, ge sig af dit, och vanligtvis måste det ske
till fots, ty det var ondt om åkdon den tiden, och
icke voro åkaregiggarne just heller så snygga. Akaren
såg mycket misstänkt ut, och hästen hade
trasomlin-dade ben, haltade illa och stannade vid hvart tionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
