Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litet prat om åttifemman. Med silhuetter af E. Ljungh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och opinionen tog allt skarpare form. Och året
löpte ut under undran, hvilka följder denna
opposition månde få.
Det är sommar. Teatersalongerna stå mörka och
tomma och musikaliska akademiens konsertsal har
dragit igen fönsterluckorna för att dölja sin fulhet.
Och inga spöken ens hålla till på någotdera
ställena. Intet eko af Wilhelmjs majestätiska ton fins kvar
i den musikaliska lokalen, intet kvitter efter Tuas stråke
har gömt sig i operasalongen, ingen irrande Bishop
susar omkring i musikaliska akademiens trappor,
sökande efter en tanke i byggnadens stil — och Rossis
jettestämma höres ej mera. Allt är stilla — hvilar.
Men minnet lefver.
Minnet af lilla Tua!
Tua, om henne fingo de frånvarande den
föreställning att hon var ett koketteriets underbarn, som
kastade ögon och spelade liten flicka samt äfven
idkade fiolspel, så att ganska förståndiga menniskor blefvo
grymma öfver det resonlösa klappandet och hurrandet
och bukettandet.
Men det hjelpte inte hvad gammalt folk sade.
Söt var hon, Tua i sin hvita klädning och två långa
flätor på ryggen, sprittande kvick och munter. De
förståndiga må vara ilskna. Men kommer hon hit en
gång till, så börja vi om igen.
Wilhelmj ?
Han var bara en karl han och fick nöja sig med
half salong. Men det hindrade inte att han tolkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
