- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
13

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade så god tid att fundera. Men så kom der en
ung fru — hon hade kortklippt hår. Hon gick fram
och bockade sig för honom, och när hon bockade sig
knyckte hon till med hufvudet på ett så lustigt sätt,
att hela håret slängde fram öfver ansigtet. Han måste
skratta, och det var en god hjelp mot blygheten. Jag
stod borta i hörnet med kaffebrickan och såg på. Ack,
hvad jag välsignade henne. Han såg upp på henne
med sina stora, lidande ögon, och så sade hon med
ett så muntert och vänligt uttryck: ’Jo, du vill nog
ha mig du, det ser jag på dig’. Han lade sin lilla
magra hand i hennes. Så förvånad jag var, der jag
stod. Hon släppte honom icke. Hela kvällen var
han hos henne. Hon hittade på tusen sätt att få
honom med, jag såg honom skratta och vara glad
som de andra. Då tänkte jag: kan jag någonsin i
lifvet göra något för henne — — —. Hvad han
talte om det efteråt. ’Mamma’, brukade han säga
sedan — när han inte mer kunde — — — ja —
’mamma, hvad barn måtte ha roligt. Lyft upp mig
på stolen, när hon går förbi, den snälla frun, så jag
får se på henne.’ — — Det var inte så långvarigt,
Gud vare lof, och nu har han det godt, det är jag
så viss på. Han var så snäll, han var inte rigtigt för
den här verlden.»

»Och i femton år», snyftade Helena, »i femton
år har ni, för denna obetydliga handling — — —»

»Obetydlig», ropade fru Castrén, »var det
obetydligt att min gosse en gång fick smaka glädjen?
Nej, om det så vore med ett helt lif, så kunde det
aldrig betalas.»

»Jag mins honom», sade Helena, »jag mins
honom så väl» — —

Det knackade på dörren; det var en bonde, som
ville sälja mjöl.

»Kan ni inte stanna?» sade fru Castrén. »Jag har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free