Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En grobian. Skizz af Ernst Ahlgren. Med teckningar af Carl Aspelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det talar han aldrig om. Han läser allt hvad
.nytt som kommer ut, och är obarmhertig i sin kritik.
Att tala om literatur är det roligaste han vet, när det
inte är tid att spela vira. Också gäller han i hela
staden för ett orakel. En och annan gång sätter han sig
ned att skrifva en kritik för platsens anseddaste
tidning. — Staden har tre tidningar. Detta kan nämnas
som man förr i verlden angaf folkmängden.
När lektorn sätter sig att skrifva, stryker han först
upp sin ena rockärm och sedan den andra; så
sträcker han på sina armar, med krökta armbågar, liksom
för att känna efter om det är möjligt att rocken kan
spricka i ryggen, ty i så fall är det så godt att den
gör det först som sist. När lektorn är lugnad i detta
afseende, doppar han pennan och böijar skrifva —
utan glasögon. Han begagnar aldrig sådana, »aldrig»,
säger han med eftertryck. Det håller han alldeles
be-stämdt på. »Syster min är sju år yngre än jag och har
begagnat glasögon i tio år.» Ordalydelsen är alltid den
samma, utom då han vid hvart nyår ändrar årssiffran.
Lektorn sitter rak när han skrifver, — mycket
rak och med näsan högt upplyftad, som om han hade
särskild afsky för papperet. Blicken följer rakt efter
näsan och. träffar med krossande förakt detta
olyckliga papper, medan lektorns stora hand snabbt fyller
det med spetsiga bokstäfver, hvilka komma raderna
att likna risgärden, ritade upp med en svafvelsticka.
Med dessa kritiker fullgör lektorn en pligt. Om
de unga författarne bara ville följa ett klokt ord, så
skulle de få se! Men om de icke vilja det, kan ingen
hjelpa’t. De skola åtminstone ha hört det.
Han drar in hakan och skjuter ut läpparne. Den
som ser honom skulle tro att han ser på sin egen
mun i stället för på papperet. Men det gör han icke.
»Syster min» får aldrig läsa hans verk i
manuskript. Det skulle han anse som en för stor ära; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
