- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
77

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot söder. Skizz af Tor Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och nöje, ty han fingrade oupphörligt pä dem,
hindrades af dem i sina rörelser och flyttade på dem, utan
att dock kunna förmå sig att taga dem af sig. Han
säg ut att vara närmare femtio- än fyrtiotalet, men var
dock möjligen yngre.

Hon var helt liten och späd, med ett blekt, blidt
ansigte och något förtryckt i blicken. Nu var det
dock på samma gång ett skimmer af lycka i den, en
lycka, som äfven färgat hennes kinder — ty rodnaden
var för svag för att vara tecken till helsa — men som
det vemodiga draget omkring munnen tycktes tvilla
pL Hon var enkelt men prydligt klädd, med några
rädda ansatser till ungdomligt koketteri — några ljusa
band, ett par rosenknoppar i hatten. Men annars
af-gaf hela hennes väsende en ödmjuk bekännelse 0111
att hon lemnat ungdomen bakom sig.

»Ser du», sade mannen och skrattade belåtet,
> den der blef snart på efterkälken! Det är dock
en härlig sak, den här ångan. Tänk nu om vi vore
tvungna att krypa fram med en sådan der snäcka!»

Han knäppte föraktligt med fingrarne åt briggen,
hvars hvita segel allt mer och mer förminskades.

Hon såg drömmande efter den.

»Jag skulle gerna vara der!» sade hon. »Det
här går nästan för fort för oss, tycker jag.»

Han gjorde en otålig åtbörd.

»Men min lilla vän, hvad är nu det för idéer!
Du får lof att följa med din tid», han klappade henne
beskyddande på handen, »och tiden vill att det skall
gå fort.»

Hon log vemodigt och skakade på hufvudet, men
svarade ingenting.

De voro ensamma uppe på akterdäck, men från
halfdäcket ljöd prat och skratt. Der var ett ungt,
nygift par, som ännu icke gått till hvila. Mannen satt
och rökte med benen bekvämt upplagda på bänken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:05:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1887/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free