- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
82

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men uppe på halfdäck stodo de båda herrarne
och pratade. Den yngre var en storväxt, groflemmad
man, en riktig jette, med ett rödblommigt, godmodigt
ansigte, en väldig basröst och ett aldrig sinande skratt.
Han hade tändt en ny cigarr och lyssnade tålmodigt,
med ett förbindligt leende, på den andres prat.

»Och nu är herrskapet ute på sin bröllopsresa?
Hm, ett ganska eget sammanträffande för resten, ty,
för att tillstå sanningen», här såg han på sin
reskamrat med ett stolt, hemlighetsfullt leende, »så äro vi
ute i alldeles samma ärende.»

»Nej, verkligen!» svarade jetten och kastade
ofrivilligt en förvånad, mönstrande blick på honom.

Han märkte det och fortsatte godmodigt.

»Ni menar att det är något sent, jag ser just
inte ut som en ung älskare, eller rättare sagdt, en
nygift äkta man, hva? Men så är det i alla fall,
lyckan och kärleken har ingen ålder, och hur är det
ordspråket säger: ’bättre sent än aldrig!’ Ja, det är
en underlig histora för resten, det vill säga, så underlig
är den väl icke, fast den förefaller oss så. Den här
resan, den skulle egentligen egt rum för femton år
sedan — men menniskan spår och Gud rår, och så blef
det nu i stället. Ja, femton år, ja!»

Han tystnade och försjönk i tankar. Den unge
mannen betraktade honom intresserad. Hela hans
sätt och utseende hade på en gång förändrats, den
påtagna, litet narraktiga ungdomligheten hade
försvunnit, han stod stilla, lutad öfver räcket och såg ned i
vattnet. Det hade kommit ett tungt, sorgset uttryck
öf\ er hans ansigte. Efter en stund fortsatte han:

»Ja, i hela femton år ha vi väntat, det är en
lång tid det, det förstår ni inte hvad den är lång!»
Han log bittert. »Hvarför vi väntade, menar ni, och
inte gifte oss med det samma, — ja, det är en lång
historia det, och en sorglig historia, men det hör inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free