- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
83

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hit, och kan inte intressera er — alltnog, vi måste vänta
och trodde, att vi kanske skulle få vänta hela lifvet.
Ja, hela lifvet! Men så blef det dock inte, så kom
lyckan på en gång öfver oss, slag på slag, så
underbart, vi voro fria, oberoende, nästan rika, kunde få
allt, hvad vi någonsin vågat drömma om, uppfyldt.
Ibland har jag ännu svårt att tro, att det verkligen
är sant, det är så nytt ännu, det är knappt fjorton
dar sedan vi gifte oss. Och vet ni hvad min första
tanke då var, jo, den var: mot söder, mot söder, till
Italien, la bella Italia! Ser ni, det hade alltid varit
vår dröm, det svärmade vi för då vi voro unga, ja,
det vill säga, jag menar inte att vi äro gamla nu,
lyckan har ingen ålder, och ännu ha vi den bästa
ungdomen framför oss, det känner jag, jag känner det
här», sade han och slog sig på bröstet.

»Det är bara så besynnerligt med Nelly, hon,
som förr inte kunde tänka sig någon större lycka än
att få komma till södern — nu, när hon kunde få sin
önskan uppfyld, nu ville hon det inte, det är nästan
med våld jag fått henne med mig. Jag förstår det
inte, det är som om hon vore rädd — rädd för Italien,
la bella Italia, kan ni begripa det?»

Han skrattade tvunget och såg frågande på den
andre.

Denne skakade leende på hufvudet. Han kände
sig en smula besvärad öfver detta plötsliga förtroende
och kunde icke finna något att säga. Men på samma
gång uppfyldes han af medlidande och af något, som
nästan liknade samvetskval.

»Nå, det är väl bara det, att hon är litet klen,
det går nog öfver, bara hon kommer dit. Ah vänta,
bara vi komma dit, då ska’ vi nog ta’ igen den
förlorade tiden!»

Det kom en plötslig oro öfver honom och han
afbröt sig hastigt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free