Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur prinsessan Amazilis saga. En bild från kulissernas verld, tecknad af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjelm. Han erbjöd henne genast anställning vid den
kungliga scenen. Sjelf ville hon icke lemna Göteborg,
utan grät och bad att få stanna qvar; men modern
var som alltid den bestämmande. Hon hade redan
utan dotterns hörande antagit grefve Löwenhjelms
anbud.
Hennes första uppträdande å landets första scen
egde rum den 24 augusti 1817, då hon utförde den
här ofvan nämda rollen. Från första ögonblicket hon
visade sig blef hon publikens gunstling. Bland de
öfriga sceniska uppgifter, hon på ett glänsande sätt
löste under de tjugu år hon var vår lyriska scens
primadonna, nämna anteckningar från den tiden samt
ännu lefvande teaterhabituéer: Emilie i »Målaren och
modellerna», Clara i »Gubben i bergsbygden», Armida
i Glucks opera, Cora, Pamina, Fidelio, Anna i
»Friskytten», »Don Juan» och »Hvita frun», Julia i
»Ve-stalen», Zerlina i »Fra Diavolo», Armida i Righinis
»Det befriade Jerusalem», Susanna i »Figaros
bröllop»* samt först och främst Amazili i »Ferdinand
Cortez».
I Dahlgrens »Anteckningar om Stockholms teatrar»
heter det om henne, att »hennes röst utmärkte sig
för sin mjukhet och sin rena, behagliga timbre,
liknande näktergalens klara, klingande silfvertoner».
Nils Arfvidsson omtalar henne i sina (efter hans
död i endast 50 exemplar utgifna) »Teaterbilder från
fordom» bl. a. så här: »Henriette Widerberg var ej
* Första gången hon utförde denna roll spelade hon mot
Du Puy (Figaro). Denne, försmådd af henne under en kurtis,
hvarom då allmänt talades i Stockholm, hade försökt på ett
ganska oridderligt sätt hämnas och bl. a. beredt Henriette en
af direktionen anbefald arrest. Då hon nu, vid finalen i fjerde
akten, skulle gifva Figaro ett par örfilar, rann sinnet på henne,
och hon smälde till på fullt allvar, med en »känsla och
öfver-tygelse», som kom den om saken underkunniga salongen att
jubla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
