- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
125

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och glänsande hjelmar; och efter detta blåstes fanfarer.
Då förstod man, om man också icke såg det, att
he-dersprisen utdelades.

När fanfarerna tystnat, begynte en annan musik,
hvilken, om den också icke bestod profvet inför
estetiska lagar, dock tog sig förträffligt ut i våra öron.
Det var sorlet, surret, brummandet, gnisslandet, larmet,
slamret från alla maskinerna, som med ens sattes i
gång. Och för att symfonien skulle låta så fulltonig
som möjligt, började hästarne att gnägga, nötkreaturen
råmade så det gaf eko i bergknattarne, och fåren
bräkte, men griskultingarne ledo af indigestion och
föredrogo att tiga och ta sig en lur.

Det var ett lif, ett sorl och ett stim som kunde
göra en yr i mössan.

De kulliga, välpolerade korna och deras
gravite-tiska manliga följeslagare i all ära, kunde de dock icke
vinna de hjertats sympatier, om man så får uttrycka
sig, ej väcka den innerliga förtjusning som hästarne.

Det var en ståtlig syn, då alla dessa ädla djur
af ardennerras, normander, fullblod, hannoveranare,
araber och ... jag vet ej allt uppvisades i ringarne.
Så de kastade sig och stegrade sig och frustade och
gnäggade och piruetterade, uppeldade af musiken,
oroliga genom det för dem ovanliga i sceneriet. Deras
livréprydda, damaskförsedda skötare måste uppbjuda
alla sina krafter för att hindra dem att begå allt för
många och djerfva snedsprång, och hederliga trankila
bondgubbar, som ej betrodde någon annan att
hand-hafva sina favoriter, förmåddes att, nolens volens,
inslå på ett marschtempo, som annars är absolut
främmande för en trygg svensk odalman. Men hvad var
att göra; här om någonsin gälde det att följa lunken.

Antingen vi nu göra en rond bland maskinerna
och redskapen, hvarvid vi ha ett ypperligt tillfälle att
uppöfva vår gissningsförmåga beträffande användningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free