- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
148

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid brasan. Af Gustaf af Geijerstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

resten fri. Ty han hade inte gått och läst, så att det
var ingen, som kunde göra något åt honom.»

Nu blef det ett undrande och ett frågande. Hur
var det möjligt? Och hur kunde menniskor vara sådana!

Och då bad kandidaten om lof att också få tala
om sin historia. Den var litet otäck, den också, sade
han. Men i alla fall inte värre än åtskilligt af hvad
de hade hört förut. Och så började han:

»Det var ett gift par, som hade varit gifta i flere
år. De bodde i skärgården, endast några mil från
Stockholm. Han var torpare och fiskare. Hustrun var
dotter till en båtbyggare långt bort på de yttre öarna.

Mannen var en underlig kropp. Han var lat och
ville just aldrig göra någonting. Om han söp också,
det vet jag inte. Men han låg mest hela dagame rak
lång på sängen och sof eller funderade. Och hustrun
var så snäll vid honom, som min sagesman på trakten
yttrade sig, så att hon riktigt bar mat till honom.

Hon var stor och stark och arbetade för båda,
fiskade, tog upp potates,- gräfde och plöjde. När det
var för svårt, fick han hjelpa till.

Han var liten och såg ingenting ut. Ingen hade
någonsin kunnat begripa, hur en sådan stor och grann
kvinna kunde bli kär i en så ynklig karl. Lat som
han var till och elak och grälig emot henne.

Men naturen har sina underliga infall, och
kärleken låter inte förklara sig genom att tala om tankar
och intressen. Den går djupare än så.

I elfva år hade hon gått och släpat på den här
karlen, som hon älskade. Och i elfva år hade han
låtit sig det väl behaga, att han hade en hustru, som
dugde till att vara karl i huset.

Så fingo de en vacker dag en ny piga. Hon
var en liten tjock och ful kvinna, som ingen kunde
se något märkvärdigt på. Med hustrun kunde hon
rakt inte jemföras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:05:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1887/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free