- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
182

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Men det är ju hon, som sitter i soffan der!»

»Ja visst; hon har varit död sedan i torsdags
morse, men hon vet inte af det sjelf.»

»Det är omöjligt; jag såg henne ju på Hjelms
bal för fjorton dagar sedan —»

»Ja, det var der hon förkylde sig och fick
lunginflammation. Hon har redan varit död i sex och ett
halft dygn nu; det måtte väl jag veta, som är deras
husläkare och har gifvit attest om dödsfallet.»

Jag tyckte det var litet underligt, men ville ej
fråga mera, ty det plågade mig att lia denna hesa,
missljudande röst så der i min nacke. Jag riktade
mina blickar framåt rummet, och nu förstod jag, att
doktorn hade rätt. Denna vaxgula hy med sina
fläckar kunde endast tillhöra en person, som höll på att
gå sin förvandling till mötes.

»Så underligt, att hon är den enda, som inte vet
0111 det», tänkte jag.

Jag insåg nu, hvarför det var så tyst i rummet,
hvarför alla begrafningsgästerna hade sina ögon riktade
på den arma kvinnan med så sorgset deltagande och
hvarför hon sjelf befann sig i detta sömndruckna
tillstånd, då det blef en pinsam ansträngning att röra
läpparna till ett småleende eller tvinga fram ett par
meningslösa ord. Hon föreföll mig likna en lampa,
på hvars kolnade veke ännu en svag låga leker, fastän
oljan är slut.

Nu varseblef jag äfven hennes man, som stod
vid ena soffkarmen halft nedlutad öfver henne och
ömt svepte den svarta crépeschalen om hennes fylliga
gestalt, som då och då skakades af en frossbrytning.
Han var blek och dyster, och hans ögon hvilade på
henne med ett uttryck af den djupaste smärta; det
föreföll mig, som om han med flit höll sig bakom
henne för att hon ej skulle se hans af sorgen härjade
drag. Troligen var det något skämt han hviskade i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free