- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
188

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var härborta i Ransbärget, hon gräfde sig en
jordhytta. Jag fick ligga där i en korg, medan hon
sysslade med sitt bygge. Ingen människa hjälpte
hänne med så mycket som ett spadtag. Men hur
hon krallade med det och hur mycket jag än skrek
och hindrade hänne, så fick hon sin hytta i ordning
före hösten, med både tak och mur och dörr och ett
litet fönster på köpet. Dålig var la hyttan, det
förstår sig, men hon blef i alla fall inte sämre, än att vi
kunde hylla oss där i öfver tjugo år — fast nog fingo
vi hjälpa upp hänne ibland. Och mor var alltid så
hjärtans glad åt sin kula, som hon sade, för här slapp
hon att vara i vägen för någon.

Så tog mor spinne åt käringarna i bygden. Men
gud skall veta, att den blir inte fet, som skall tjäna
sin föda med spinneråcken. Vi fingo la litet
fattigsäd med, det förstår sig, men den var inte mycket
att hurra för — bönderna ha sådan liten nypa, när
det gäller att ge.

Men hur tiden gick, så väkste jag till, så att snart
kunde mor gå på dagsvärke i gårdarna och lämna
mig hemma, för inte tålte folk se mig i sitt bröd,
innan jag kunde göra skäl för det.

Snart så var jag då så pass, så jag kunde ta
vaktetjänst om somrarna. Då hade mor det bättre,
för den tiden hade hon la bara sig själf att sörja för.
Det var bara ett öde, att mor hade vänj t sig vid det
starka. Hon hade börjat med brännevinet, medan
far lefde. Jaja, hon hade la så mycket ledsamt, så
hon kunde behöfva något att trösta sig med. Men
svårt var det — jag fick skämmas mer än en gång
för hännes skull. Och tjänte hon sig en styfver, så gick
den gärna till det usla brännevinet — så hon kunde
aldrig förkofra det lilla, hon hade.

Och tänk, hvad det var svårt att alltid höra sina
föräldrar tadlas. Och mig kallte de för båtsmans-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free