- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
193

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

där i fyra länga månader, för hon hade gömt
mäster-tjufven. Och det fans nog de, som kunde velat
klämma efter mig med; men de brydde sig inte om
det, så länge jag höll mig i skinnet, de tyckte la, det
kunde vara nog med, att mor hade fått sitta inne.

Nu visste jag rent inte, hvad jag skulle ta mig
till. Ingen ville ha mig i sitt arbete och slita strängt
iddes jag inte häller. Jag var led åt allting. Och så
kunde jag inte låta bli att tänka på Greta. Ju mer
jag försökte glömma hänne, dess mer tänkte jag på
hänne. Ack, ack, det sved i bröstet för hvar gång,
så! Men hvad skulle jag göra? Nu var jag säker pä,
att hon inte skulle vilja se mig en gång. Hon skulle
bara spotta åt mig, sen jag bedragit hänne så skamligt.
Det enda, jag tröstade mig med, var, att hon hade
mycket bättre af att vara långt skild ifrån mig, än ha
mig hos sig, en sådan usling, som jag var.

Vid den tiden dog rackaren här i trakten. Om
jag skulle ge mig till rackare, tänkte jag, så kunde jag
alltid tjäna mig en styfver. Ingen vördte mig i alla
fall, och jag vördte mig inte själf. Mor tyckte det
vara ledt och grät, när jag talte om mina tankar för
hänne. Hon kunde rent inte förlika sig med, att
hännes Johan skulle bli rackare. Ja, ja, inte för det
hon behöfde skämmas för mig, hon hade suttit pä
fästningen, så hon hade la ingenting att hålla på, men
för min skull jämrade hon sig.

Ja, då började jag själf med tycka, att det var
svårt att gå på, fast inte kunde jag riktigt släppa de
där rackaretankarna. Men nöden blef allt större och
större, något måste jag hitta på, om jag inte ville, att
både mor och jag skulle rent svälta ihjäl.

Så rätt som det var, fick jag höra, att där var
en häst död borta i socknen. Ja, då brydde jag mig
inte om att hålla mig för god längre, utan jag gick
genaste vägen ditbort till stället och bjöd mig till att

Nornan, 1887.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free