- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
195

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härregården Ransbärg. Allmogeberättelse af August Bondeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bäst jag nu läg där, så fick jag höra steg i
backen. Jag. trodde, det var mor, som kom hem ifrän
staden, så jag brydde mig inte om att titta efter, en
gång. Men så stante där någon bakom mig.

»God dag du!»

Härre Jesses! Var det spöke, eller drömde jag?
Jag for upp som en pil. — Nej, det var Gretas röst.
Och där stod hon lifslefvande, med ett litet barn på
ryggen.

»Jaså», tyckte hon och tittade på hyttan, »detta
är ’ärregårn Ransbärg? Jag ’öll knappt på ätt få rätt
på’n. Jag ’ar gått ifrån by till by och frågat mig
för. — Men hvar ’ar du de många ’ästarna och korna
och fåren och dina drängar och pigor?»

Jag skämdes, så jag kunde inte titta på hänne.
Jag ville sjunkit sju mil ner i jorden.

»Du är allt en lus’und, duJ» sade hon.

Då brusade det i blodet på mig. Det ordet
brände mig som glödgadt järn. Illa hade jag gjort
mot hänne, det visste jag ju själf — men jag tål te
inte ett sådant ord af hänne. Jag tyckte rent jag
ville mörda både hänne och ungen och mig själf.

Men hon stod där trygg.

»Ja, en lus’und är du», sade hon omigen. »Men
jag tyckte rent för mycket om dig och så är du far
till barnet ’är, och därför ’ar jag kommit ’it och sökt
upp dig. Ser du pappan, Lill-Johan!» sade hon och
räckte barnet imot mig.

Då blef jag vek som ett vått kläde. Tårarna
kommo mig i ögonen. Jag tog barnet i mina armar
och kunde inte sluta upp med att titta på det.

»Ja, ser du ungen din, så fin ’an är!» sade Greta.
»Jag tyckte, ’an var rent för god te kallas oäkta, min
pojke, och därför ska vi gifta oss. Jag får väl bli
god på dig igen, men då skall du lofva mig att bli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:05:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1887/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free