- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1887. Fjortonde årgången /
196

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en ’ederlig karl, annars gar jag ifrän dig och tar
pojken med mig.»

Jag kunde inte svara ett ord, men jag räckte
Greta min hand. Jag kände, att jag varit justament
en lushund, men nu skulle jag bli karl. Jag ville bli
så god, så god imot både hänne och barnet.

»Ja, nu lofvar du det. Och skam vare dig, 0111
du inte ’åller’t», sade hon och kramade min hand.

»Ja, Greta, så sant jag lefver, skall jag göra allt,
hvad du ber mig», sade jag och jag mente det med.
»Var nu inte ond på mig, för jag har varit så usel
imot dig. Men jag skämdes så förskräckligt för att
behöfva säga dig, att jag hade farit med lögn, så jag
kunde inte annat än rymma min väg. Jag trodde
aldrig, att du skulle förlåta mig.»

»Nu talar vi aldrig om det mer, utan nu är vi
bättre vänner, än vi nånsin varit. Nu ska vi slita
och knoga, hvar med sitt, så skall det nog bli bra»,
niente hon.

Vi satte oss där i backen. Jag hade den lille i
knät och pysslade med honom. Och Greta, hon fick
tala om, hur hon hade haft det, sen jag for ifrån
hänne.

Det riktigt värkte i mitt bröst, när hon talte om,
hur innerligt bekymrad hon hade varit för min skull.
Först trodde hon, att jag hade kommit om det på
något vis, för aldrig kunde hon tänka, att jag ville
bedra hänne — jag, som var den ende karl, hon hade
fäst sig vid — inte var det möjligt att tro mig om
falskhet. Men när så ingen olycka spordes till, då
började hon allt misstänka det värsta. Fast i det
längsta försökte hon la ändå trösta sig med, att jag
snart skulle komma och hämta hänne eller också skrifva
efter hänne. Men det skedde inte något af parterna.
Då blef hon både arg och grisk. Hon arbetade dag
och natt och hon sprang ur hus och i hus och skaf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:23:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1887/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free