- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1888. Femtonde årgången /
5

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommarbref. Af Helena Nyblom. Med vignett af V. Andrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gonens länga skuggor öfver den. Lingonriset och
grässtråna äro fulla af droppar, och öfver stenarne störta
sig de vilda kaprifolierna som små vattenfall, med en
daggrå dimma öfver bladen.

Efter regnet häromdagen har det kommit litet
vatten i bergbäcken. Den faller med en klingande
metallklang ned öfver stenarne, ormbunkarne stå i
stora, saftiga buketter och breda sig öfver den. De
tyckas känna den och bry sig icke om dess nycker.

»Ja, nu har den bara litet vatten och ibland är
den rent ut sagdt torr», tyckas de säga. »Men ni
skulle se den om våren och hösten! O Gud! Då är
den nära att dränka en med sina ömhetsbetygelser!
Man måste ha tålamod och låta den ha sin frihet.» —
Och de hålla sig friska. De lefva i alla fall af bäckens
närhet.

Nu är jag vid sjön, på den täckta väg, som
skuggas af så många mäktiga träd. — Der nere ligger
vattnet, ljusblått som atlas. Det rör sig knappt på djupet,
men fram mot stranden komma långa bågiga böljor
och slå mot stenarne med ett sakta plaskande. Der ute
simma de små skogbevuxna öarna, och långt borta
ligger Stockholm som en hvit dröm, en trollstad, der
allting kan ske, hvarifrån all lycka kan komma.–-

När en ångbåt passerar, kommer det en plötslig
rörelse i vattnet. Böljorna samla sig, lyfta sig och se
efter den, skynda sig sedan af alla krafter till
stranden, för att se hvem som kan komma först, och ropa
i munnen på hvarandra: »Såg ni den! Den var fin!
Och så den plaskade!» Och så gunga de ännu litet
och stänka vatten i ansigtet på alarna, — och sjön
är åter stilla.

Morgonen blir middag och middagen blir aftfh
utan att man märker det. Det är som om tid och
rum icke existerade längre, utan timmarne glida
ljudlöst öfver jorden och smälta tillsammans med sol-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:05:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1888/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free