Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två veteraner inom vår diktkonst. Af J. A. Runström. Med porträtt - Emilie Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Genremålningarnas» skildrare ännu kvarlefva midt ibland
oss. Onkel Adam öfverskred redan för tre år
sedan den tidsgräns, som den gammaltestamentlige
författaren betecknade som den för menniskolefnaden
högsta, men bär, ej mindre än hans berömda
medtäfllarinna från 1840-talets vittra idrotter, sina år »med
den äran», med bibehållen kroppshelsa och
oförminskade själskrafter.
Då Nornan nu för sina läsare framlägger de
bekanta dragen af dessa »vår literaturs äldsta», torde
en flygtig öfverblick af arten och beskaffenheten af
deras vittra gerning utgöra den lämpligaste text till
bilderna.
En mera genomförd jemförelse mellan 1840-talets
diktarlynne och vår egen tids skulle ur många
synpunkter erbjuda mycket af intresse, men här är
naturligtvis ej platsen att anställa en sådan. Det finnes
mellan de båda skedena många beröringspunkter men
nästan ändå större motsatser. En praktisk anda
genomgick på det hela taget fyrtiotalets literatur; man ville
närma diktkonsten till lifvet, antingen genom att så
troget som möjligt och fullkomligt objektivt återgifva
den omgifvande hvardagliga verkligheten eller ock
genom att ställa diktningen i filantropiens tjenst och
i hennes spegel uppfånga bilder, egnade att belysa
skriande missförhållanden inom samfundslifvet, hvilka
omedelbart tarfvade rättelse. Men man befann sig
då ännu för nära romantikens blomstringsdagar med
dess från verkligheten bortvända vidtfamnande
utflygter i fantasiens verld, för att genast kunna finna
fotfäste på jorden, och tillika bör erinras, att prosadikten
i vårt land vid denna tid ännu ej hunnit någon
särdeles utveckling. Denna utveckling var just
förbehållen 30- och 40-talen och sammanfaller med den
praktiska anda, som, enligt hvad vi nyss antydde,
karakteriserade denna tid i motsats till den närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
